Artiklar
DEN EVIGA OBALANSEN MELLAN BILD OCH TEXT
Skrivet av Rune Jonsson den 2009-02-23 kl 15:13Hur skall vi någonsin bli kvitt obalansen mellan bild och text i våra reportage? Är orsaken att det råder samma obalans i rollfördelningen mellan reportrar och fotografer? Nyligen fick jag återigen höra en berättelse om en fotograf som skulle sälja in ett jobb på redaktionen. Han blev inte tagen på allvar av redaktionssekreteraren och det refuserades. När samma jobb några dagar senare presenteras av en reporter så köptes det med hull och hår.
Jag anser att våra fotografer och redigerare är underskattade yrkesgrupper på nyhetsredaktionerna. Deras främsta syssla borde vara bildjournalistik, men idag betraktas de som hantverkare vilkas bilder ackompanjerar de talade texterna. I slutändan försämrar detta kvaliteten i våra program, dessutom skapas sämre trivsel i avsaknad på delaktighet och bekräftelse. Med tanke på att bildmedierna alltmer tar mark från den traditionella texten är det en märklig eftersläpning att fotot står i skuggan på nyhetsredaktionerna.
I grova drag kan man dela in tv-fotografens arbetsuppgifter i två delar:
1. Den hantverksmässiga delen som handlar om att behärska kameran och dess kringutrustning för att därmed skapa bilder av tekniskt god kvalitet.
2. Att berätta en historia med rörliga bilder där den bildjournalistiska färdigheten och de konstnärliga talangerna kommer till pass. På samma sätt som reportern fyller på med fakta och detaljer i form av rätt frågeställningar i tal och skrift, skapar fotografen motsvarande del av innehållet med relevanta bilder.
I den bästa av världar växer inslaget fram genom att idéerna bollas fram och tillbaka mellan fotografen och reportern och därmed utnyttjas tillgänglig kompetens optimalt. Den arbetsmetoden är självklar på många av våra programredaktioner, hos våra utrikeskorrar, på reportageresor och på vissa lokalredaktioner.
Alltför ofta upplever våra nyhetsfotografer att reportern åker ut med ”sin fotograf” och be-
-ställer sina bilder som skall användas till hans/hennes inslag, istället för att uppdraget är ett gemensamt projekt med lika hög angelägenhetsgrad för båda inblandade. Det är helt enkelt bara den hantverksmässiga delen som efterfrågas. Detta är i ett långsiktigt perspektiv förödande för motivationen, vilket skapar missnöjda fotografer med känslan av att betraktas som maskinskötare åt reportrarna. Detta slöseri med kompetens borde istället komma redaktion till del.
För att i större utsträckning kunna utgå från bildberättandet borde fotograferna oftare involveras i reportaget redan på planeringsstadiet. Det kan handla om allt från val av inspelningsplats till hur historien skall berättas i stort. Det vanligaste idag är att reportern rekar upp jobbet och därmed är strukturen lagd för hur det skall berättas. Att diskutera sig fram till kreativa lösningar med ett tvärjournalistiskt synsätt lyfter reportaget till högre höjder.
Det blir allt vanligare att nya medarbetare på bildsidan har med sig det här slaget av teoretiska kunskaper i bagaget.
Därför ter det sig gammaldags och trångsynt att bildberättandet har en så underordnad plats på redaktionerna.
TIDNINGSVÄRLDEN
Under det senaste året har jag i samband med olika utbildningar kommit i kontakt med våra kollegor på tidningarna. Det ovan beskrivna missförhållanden råder även på flertalet av tidningsredaktionerna. Fotograferna hävdar att merparten av reportrarna är hungriga och listiga karriärister, där klättrandet måste föra med sig att de som är längst ner i den hierarkiska pyramiden blir trampade på. Reportrarna anser att många fotografer är allmänt trötta och ointresserade. De är initiativlösa, sitter och häckar i fotografsoffan i väntan på ett uppdrag. En berättelse var från en större tidningsredaktion där fotograferna var placerade helt avskilt från redaktionen. Bildchefen ville möblera om för att få in fotograferna i helheten av det redaktionella arbetet. Då blev det ett ramaskri från de berörda.Hur ser det egentligen ut på många av våra egna redaktioner?
GE FOTOGRAFERNA ETT KÖTTBEN!
Resonemanget går ut på att fotografer som vill driva egna projekt, där bilden är motorn i berättandet, skall få frihet och uppmuntran att göra detta. Daniel Qvarnström, som är uppdragsredaktör på DN har med stor framgång tillämpat detta. Vid sidan av de dagliga uppdragen sporras fotograferna att reka fram och skapa bildreportage som ofta kräver långsiktigt fokus. Deras erfarenheter är bara positiva. Det har resulterat i läsvärda bildreportage som i sin tur har gett flera nyhetsuppslag. Som grädde på moset har fotograferna utvecklats och fått större motivation till de dagliga brödknäcken.
VAD BÖR VI FÖRÄNDRA?
Exemplet ovan borde vara direkt applicerbart på ett flertal av våra redaktioner. I botten är detta ett förändringsarbete på både individ- och organisationsnivå. Respektive redaktionsledning bör se fotograferna som fullvärdiga redaktionsmedlemmar och inte enbart som hantverkare,vilka utför beställningsuppdrag. Med samma självklarhet som reportrar vidareutbildas i foto och redigering, bör fotograferna bjudas möjlighet till fortbildning i journalistik och ordbruk.
Självklart är detta inte bara en ledarskapsfråga, utan varje enskild fotograf måste ta egna initiativ allt efter engagemang, förmåga och intresse. För var och en har mycket att tillföra utifrån sitt eget perspektiv. Detta resonemang för förmodligen med sig att stordrifter à la NOS måste brytas ner i mindre celler, där fotograferna får chansen att bidraga med sin kompetens i ett tidigare skede.
De personer som sitter i SVT:s olika ledarpositioner har det skrivna och talade ordet som huvudsaklig journalistisk kompetens. Det krävs en stor portion av vidsynthet och motivation för dem att vilja förändra. Jag är trots allt optimistisk. När det blir uppenbart att det inte bara är arbetsmiljön som förbättras, utan att det också finns en direkt vinst att hämta, både innehållsmässigt och ekonomiskt. Då borde något hända.
Rune Jonsson, Fotograf, SVT
(Artiklen är tidigare publicerad i SVT´s personaltidning VIPÅTV)