Artiklar
"SKIT ÄR SKIT, OM ÄN PER MEGABIT"
Skrivet av AV LASSE SVANBERG den 2009-02-23 kl 15:18Jag har ingen aning om hur jag såg ut fram till femårsåldern. Från min förskoletid finns ett enda fotografi, nämligen det på den tiden obligatoriska och uppstyltade familjeportättet. I det här fallet taget i Rutbergs Fotoateljé i Kalix 1942, sittandes i pappas knä, vettskrämd av fotografens magnesiumblixt och de fånigheter han hade för sig för att få mig att skratta. Med andra ord en sådan där formell bild som inte tas längre, därför att ”alla” har kameror nuförtiden. Men är det där verkligen jag?
Min dotter Sanna är å andra sidan fotodokumenterad från bulan på mammas mage, som nyfödd och fram genom barndomens alla utvecklingsfaser. Tusentals analoga bilder. Sannas egna barn kommer att dokumenteras på små flashminnen, hårddiskar, DVD-skivor och guvetva som digitaltekniken har i sitt sköte.
Från att ha varit något dyrt, exklusivt och komplicerat har fotografin och filmen under senare tid och i den s.k. digitalåldern förfolkligats och avmärkvärdiserats. Billiga kameror som ”tänker själva” gör det möjligt även för den oerfarne fotografen att ta stillbilder och filmbilder som ytligt sett ser proffsiga ut.
Under min tid som elev hos Christer Strömholm (1958-60) lärde jag mig hur viktigt det är att se och förstå det man ser innan det säger klick! Att också själv närvara i bilden – hej, här är jag, jag är fotograf och nu tar jag en bild. Ett slags kameramoral och ansvarstagande, långt från ett fegt smygknäppande. Ögonkontakt. En oskuldsfull renhet i bilderna, men också ett tydligt jag, en person i seendet. Arbetsgruppen för Subjektiv Fotografi kallade vi oss, Christers elever. Skitpretentiöst? Ja, men banbrytande.
Jag har vuxit upp med dogmen att kameran inte ljuger. Den är ett sanningsvittne. Ett fotografi är en verklighetsbeskrivning – så här förhöll det sig verkligen när bilden togs.Basta. ”Film är 24 sanningar i sekunden”, sa regissören Jean-Luc Godard 1961 och det lät bra då. Idag väger fotografiska bilder eller videoinspelningar mycket lätt som juridiska bevis.
Digitalåldern har medfört en förtroendekris för både dokumentärfotot och dokumentärfilmen. Manipuleringsmöjligheterna i det digitala ”mörkrummet” (datorskärmen) innebär att det kameran registrerade i exponeringsögonblicket blir ett halvfabrikat som sedan lätt kan bli något helt annat som ser förledande verklighetstroget ut. Digitalt ljug. Datorsimulerad fotografi. Kompileringskonst. En bildmässig collagekultur växer fram på Photo Shop-skärmarna. Den öppnar å andra sidan oerhört spännande kreativa möjligheter om man vågar lyfta sitt släpankare ur den traditionella foto- och filmkulturdyn, att driva fritt på bildmakeriets hav och lämna gamla, hämmande upphovsrättslagar bakom sig. Att göra något banbrytande.
Som pensionerad fotograf ser jag nu de yrkesbaserade bastionerna falla, gränserna mellan proffs och amatörer suddas ut (på proffsens bekostnad) eftersom de nya digitala verktygen har blivit så pass billiga, lätthanterliga och allmänt spridda. De tidigare dyra och exklusiva produktionsverktygen har s.a.s. socialiserats...
Har det måhända blivit för lätt att fotografera och filma? Vad är en fotograf idag? Någon med en kamera och ögon att se med? Har det blivit lättare att ta ”bra” bilder eller att göra en ”bra” film som engagerar en stor biopublik under hundra minuter? Nej, men det innebär att många, många fler får möjligheten att fotografera och filma än när jag satte igång under början av 60-talet. Yttrandefriheten har vidgats för de som har något att säga. Dagens foto- och filmintresserade ungdomar kan inte, som min generation, skylla på att verktygen är för svårtillgängliga. Nu har i princip alla möjlighet att uttrycka sig med bild, text och ljud.
Tror mig som författare ha gett ett par viktiga bidrag till mediedebatten. ”Skit är skit om än per satellit” kom 1976, numera uppdaterat till ”skit är skit om än per megabit”. Alltså – innehållet är viktigare än formen. Det blir inte bättre i sig av att vara digitalt.Det andra är min definition av begreppet kvalitetsfilm, Harry Scheins paradbegrepp under 70-talet, av honom definierat som ”en film som har kvalitet”.Jag hävdade att en kvalitetsfilm är en berättarmässigt generös film som är gjord i ett hederligt syfte och med gott tekniskt handlag. Som jag ser det gäller detta också fotografiska stillbilder, ”kvalitetsbilder”.
Digitalmediernas långsiktiga Akilleshäl är att de är mer eller mindre värdelösa som arkiveringsmedier. De förstörs betydligt fortare av tidens tand än information lagrad på papper eller fotografisk film. Digital displayapparatur (både hård- och mjukvara) förändras och uppdateras dessutom ibland nästan förfärande snabbt. Om bara fem-sex år har vi helt nya datorer, ny programvara och nya nätverk som inte kan kommunicera med den ”stenåldersteknik” vi använder idag. För bara tio år sedan fanns inte Internet.
Det där gamla studioporträttet av familjen Svanberg från 1942 kommer å andra att kunna beskådas och tummas av Sannas barn och barnbarn. All den fotomöda som idag läggs ner via digitalkameror och datorer går en mer oviss framtid till mötes.
Lasse Svanberg, Fotograf