Nordens Fotoskola

Pieter ten Hoopen är blossande röd om kinderna, han svettas stora ringar på t-shirten under ärmarna. Hans ögon lyser som av eld och han hoppar, springer, bullrar runt i den lilla ettan på Pontonjärgatan i Stockholm. Det är en helt vanlig dag i en vanlig lägenhet. I ett av hörnen, precis där ljuset svagt sipprar in från fönstret, har Pieter baxat upp mig på en säng. Jag är spränggravid i nionde månaden och magen sväller ut över det vita lakanet. Pieter stannar upp för en sekund för att byta film i den gamla panoramakameran. Han halkar med de svettiga händerna, svär, slänger ut filmrullen, rafsar fram en ny och lyckas under häftig andhämtning få den på plats. Sen kisar han i motljuset med den där spjutblicken. -Skitbra!

Första gången jag träffade Pieter var tio år tidigare. Han var student vid Nordens Fotoskola där jag undervisade i en kort workshop. Jag gav honom hård kritik vid redovisningen och jag minns at han blev sur och sökte upp mig flera gånger efteråt och undrade vad jag egentligen menade. Kanske blev jag lite rädd, det var en så stark iver och eld i de där ögonen.

Pieter gick upp varje morgon långt före sina klasskamrater, joggade i skogen, övade yoga, läste fotoböcker och fotograferade. På kvällar och helger då fotostudenter oftast festar, arbetade Pieter med att städa skolans toaletter för att få pengar till mer film.

Efter examen har han gjort en kometkarriär. Han vann pris som Årets pressfotograf både 2005 och 2006. Han var med och startade den legendariska bildbyrån Moment vars motto var storytelling och vars ambition var att ta svensk bildjournalistik till en internationell scen. En scen där Pieter tog plats: Som förste svensk blev han uttagen till Masterclass 2004, han vann Picture of the year i USA 2005 och 2006. Han vann första pris i World press photo 2008.

Pieters bilder berör, känns, river, smeker djupt ner i bröstkorgen och ut i tårkanalen. Det är som magi. Hur gör han? Manipulation och förfalskning enligt någon. Men Pieter skulle aldrig syssla med något så simpelt. Han gör något som är mycket svårare. Då han ser ett motiv ser han inte enbart ett konkret skeende, han ser också ett människoöde, en relation, en emotionell verklighet. För att möjliggöra detta måste man allra först våga se sig själv. Detta är det svåraste: att våga se sig själv på sådant sätt att man kan se någon annan. Pieter registrerar inte sina motiv, han bränner in mänsklighet, personlighet och liv i bilderna.

Manipulation? Inte en chans. Han är närvarande. Han känner in rummet och de människor som finns där. Han utmanar ljuset och kompositionen likt Rembrant och Vermeer som har inspirerat honom sedan barnsben.

Jag förstår om man blir avundsjuk, alla är inte magiker. Men inget har varit gratis. Bakom ligger en elitidrottsmans målmedvetenhet, en vanvettig kärlek till fotografiet och till människorna, deras livsöden och berättelser.

Det är sant. Jag vet, för jag har själv sett det. På väggen i mitt vardagsrum hänger en bild på en kvinna som med motljuset smekande över sin gravida mage förvandlats från den sjöko jag minns att jag kände mig som till en drottning på livets tron.

Anna Clarén

Fotograf, utbildningsansvarig på Nordens Fotoskola

2010-01-22

Biskops-Arnö